Jag slungas tillbaka i tiden, ca 30 år tillbaka medan jag är på promenad med dottern som ligger i barnvagnen.

Jag försöker slappna av så gott jag kan och känna av lugnet från den tysta omgivningen som samtidigt fylls med fågelkvitter från flera olika arter.

Helt plötsligt börjar jag reagera på ljudet från regnet som landar på huvan till regnrocken. Känslan som påminner, får mig att måla upp en bild i huvudet hur jag kan minnas närvaron, känslan som barn sittandes i aktern av båten. Kapellet uppe och regnet slår mot tyget. Det hände inte allt för ofta, men förekom några ggr om året.

Ljudet från regnet och lukten från gasolvärmaren som gav ett visst lugn, någon slags trygghet i kroppen om stillhet samtidigt som lukten lite bröts av av kaffedoften som kom från kannan med kok kaffet.

Wow! Stunder som dessa saknar jag ganska mycket. Stunder som dessa, som blir som balsam för själen. Shitt vad jag glömde tid och rum dessa stunder. Eller rättare sagt, från den stunden vi lämnade bryggan och gav oss ut, fick mig att totalt glömma tid och rum. Veckorna blev bara till några få räknade dagar och man kände direkt en besvikelse, en slags o-motivation till att åka hemåt.

Känslan som ibland lite spontant vill uttrycka det – här hör jag hemma. Men så är det ju inte. Någon leva på sjön människa är jag inte. Inte i det långa loppet. Jag är personen som hör hemma på tomten vid mitt hus på landet. Helst i garaget iklädd mekar-brallorna och mer intar rollen som The Handyman. “Like To Fix Fings”.

Att jag saknar dessa stunder beror på att jag idag bor på Gotland. Inte direkt någon skärgårdsidyll som väntar runt kobben. Men ett val är ett val som är gjort. Idag lever jag ett fantastiskt familjeliv med hus på landet istället.

Men känslan av att befinna sig på sjön. Är ändå så… Ja!