En aning nyfiken. Ibland för nyfiken. Jag var kanske 5-6 år. Minns det tydligt än idag.

I en mindre förort, söder om Stockholm.

Min mamma hade en väninna hemma som var förbi för en fika och vi barn lekte i mitt rum. Inget jag minns så, men förmodligen var det lite speciellt att leka med henne då hon var stum. Men säkerligen förstod vi varandra för det. Barn har den förmågan.

Vi bodde på 7 våningen och helt plötsligt började min kompis ge ifrån sig ett speciellt ljud med munnen och hennes mamma sa till min mamma, dom båda satt i köket.

– Gå och titta vad som händer är du snäll. När hon låter så där så brukar hon bli rädd.

Min mamma tänkte sig för lite extra och smög fram till dörren till mitt rum. Mammas känsla som tog sig genom kroppen är förmodligen än idag, helt obeskrivlig. Det första hon ser när hon tittar in, är att jag öppnat upp låset och tagit mig ut genom det smala sidofönstret till det stora fönstret och stegvis med fötterna på fönsterblecket, tagit mig fram för att känna på det röda teglet på fasaden. Givetvis på andra sidan av fönstret.

 

Jag minns det än idag hur tydligt som helst.

 

Mamma fattade sig så fort hon kunde och fråga mig så lugnt hon bara kunde,

-Kenneth, vad gör du? Kan du vara snäll och komma in igen… medan hon stod och tittade på mig från andra sidan fönstret, 7 våningar upp.

Samtidigt så började hon sakta smyga sig fram mot fönstret. Jag lyssnade och tog mig sakta tillbaka. Så fort hon hade ett fast grepp om min hand, så “slet” hon in mig.

Själv tänker man i vuxen ålder- Va fan tänkte jag på?! Vad tänker man som barn? En kul grej? Samtidigt känner jag själv en egen ilande känsla genom kroppen när jag sitter och skriver detta. Dels p.g.a tanken. Men även för att jag samtidigt kommer ihåg mycket av scenariot i huvudet och har detaljerna framför mig.

Spännande läsning? Det här ett utdrag från den bok jag håller på skriver. Läs mer här >>>

Hoppas den blir läsvärd.

boken

Kategorier: Boken